När Birgits make gick bort förändrades vardagen på ett sätt hon inte hade kunnat föreställa sig. Efter nästan 50 år tillsammans blev lägenheten i Stockholm plötsligt väldigt tyst. Barnen och barnbarnen kom gärna på besök, men de hade sina egna liv och dagarna blev ofta långa och ensamma.
Birgit hade alltid varit social, men nu blev allt svårare. Hon saknade någon att ta en fika eller en promenad med, eller bara att småprata med i vardagen.

Hon bestämde sig för att söka en lägenhet i ett seniorboende och när hon så småningom fick erbjudande om en bostad tackade hon ja – ett beslut hon idag beskriver som ett av de bästa hon har fattat. (Birgit är fiktiv person som illustrerar vad många som kontaktar oss går igenom.)

Under det senaste halvåret hade mamma ramlat flera gånger på väg till affären. Hon ville gärna klara sig själv och fortsatte att gå ut, trots att balansen blivit allt sämre. Den sista gången slutade det med en bruten höft, operation och flera veckor på sjukhus.

När hon kom hem utökades hemtjänsten och besökte henne flera gånger om dagen. Trots det märkte vi att hon inte längre klarade vardagen. Hon var otrygg, hade svårt att ta sig runt i bostaden och glömde ibland att äta. Samtidigt ville hon absolut inte flytta.

Som anhöriga visste vi inte vad vi skulle göra. Hur går det egentligen till när hemtjänsten inte längre räcker? Vem fattar beslut om ett äldreboende? Och hur pratar man med en förälder som inte själv tycker att hjälpen behövs?

Genom ÄldreSupport fick vi råd om vilka möjligheter som finns, hur en biståndsansökan går till och vilket stöd vi som anhöriga kunde få under processen. Det gjorde att vi kände oss bättre förberedda inför kontakten med kommunen.

Efter en biståndsutredning beviljades mamma en plats på ett äldreboende. Idag har hon den omsorg och trygghet hon behöver, och vi som anhöriga kan vara just anhöriga igen – i stället för att ständigt känna oro.

Berättelsen är ett fiktivt exempel, inspirerat av situationer som många äldre och anhöriga kan känna igen sig i.